Hästhovar trampar i gruset, vagnshjulen knirrar. Året är 1749. Carl von Linné befinner sig på resa genom Sveriges sydligaste provins. Han har fått riksdagens uppdrag att inventera Skånes naturtillgångar och näringsliv. Vem är väl bättre lämpad för uppdraget än en framstående vetenskapsman som Linné? Under 1700-talet präglas samhället av ett starkt nyttotänkande, och vetenskapen står i dess tjänst.

Linné besöker viktiga näringsverksamheter och städer i Skåne. Han träffar borgmästare, präster och andra höga herrar. Men han ser även den andra sidan, det fattiga Skåne, de vanliga människorna. Och han skriver. Han antecknar i detalj. Nyfikenheten verkar gränslös. Han blandar stort och smått: skadegörande skalbaggar, hantverk, sjukdomar, plogstorlek, exportvärdet på rapsolja. Hans språk är målande, underhållande, energiskt. Och så låter han sig berikas av naturens skönhet, som den sanne naturvän han är.

- En härlig lukt steg upp av fälten, strax förrän vi om aftonen framkommo till Vittskövle, skriver han i sin resedagbok.

Det är kvällen den 26 maj. Sandnejlikorna doftar, näktergalen sjunger. Linné når det präktiga godset Vittskövle med dess frodiga trädgårdar där det odlas aprikoser, persikor och vindruvor. Det är hans tionde dag i Skåne, men han har varit på resande fot ända sedan den 29 april då han lämnade Uppsala. Färden genom Skåne görs med häst och vagn. Sina tidigare landskapsresor genomförde Linné på hästryggen, men åldrandet och krämporna kräver nu större bekvämlighet. Vid sin sida har han assistenten Olof Söderberg. De hjälps åt att göra anteckningar under resans gång och renskriver dessa på kvällarna.

Uppdraget som statens utsände blandas med vetenskapsmannens innersta kall. Linné kan därför inte låta bli att väva in sina egna vetenskapliga resonemang i resedagboken. Han avhandlar havsnivåförändringar och mullvadständer mellan iakttagelserna av skåningarnas vardagsslit och affärsmöjligheter. Bland annat ger han sig in på ett mycket laddat ämne beträffande gamla fossil i berggrunden. Han funderar intensivt kring de fossila skaldjur som han hittar när han under den skånska resan besöker ett stenbrott vid Balsberg, nordost om Kristianstad. Linné accepterar inte kyrkans förklaring om att syndafloden skulle ha skapat fossilen. Han skriver i resedagboken:

- De meste påstå, att skalen blivit hitförde i syndafloden, och att de således äro vittnen av denna undersamma jordenes förändring. Men de, som sådant yrka, tyckas för mig vara mycket lite hemma uti matematiken; ty huru skulle väl ett uppvällande vatten kunna kasta skalen några tusende mil bort på ett visst ställe och på dem lägga de andra jordevarven i så jämn ordning?

Fredagen den 7 juni. Linné har spenderat den gångna natten hos baron Reuterholm på Tunbyholm. Under dagen har han bland annat besökt S:t Olofs kyrka, men nu står han och diskuterar ämnet slagrutor med sitt sällskap. Om han bara visste hur löjlig han snart kommer att känna sig. Assistent Söderberg hävdar att slagrutan fungerar, men Linné är skeptisk till att en träpinne skulle kunna ge utslag på metaller i marken. Alltså stegar han iväg till ett avsides liggande fält, gräver ner sin penningpung och låter en blommande ört alldeles intill fungera som riktmärke.

- När så var beställt, går jag ner till mitt sällskap, berättar att jag gömt min börs på det fältet, skriver Linné.

Olof Söderberg får leta en hel timme med slagrutan i händerna. Ingen framgång. Penningpungen med de 100 dukaterna förblir oupptäckt under grässvålen, och Linné kan nöjt konstatera att slagrutan är en bluff. Men det är då som problemet uppenbarar sig. Allt spatserande kors och tvärs över fältet har gjort att den blommande örten, Linnés riktmärke, inte längre syns till. Den måste ha trampats ner i gräset. Linné ser sig osäkert omkring, söker med blicken längs gräsytan.

- Jag hade icke lust att gå 100 dukaters vad om rutan, ty sökte vi alla, men förgäves, både med löje och förtret, skriver han.

Till slut återfinner de trots allt penning-pungen, och Linné pustar ut. Resan kan fortsätta som om ingenting hade hänt. Linné styr kosan mot Lund, den gamla universitetsstaden där han påbörjade sin vetenskapliga bana år 1727–28 med hjälp av läromästaren Kilian Stobaeus. Sedan spenderar han en vecka i Malmö och fortsätter mot Trelleborg. Sommarvädret år 1749 går knappast till historien som seklets behagligaste. När Linné den 20 juni når Trelleborg är det i regn och blåst.

- Höstvädret lärer uti detta härliga land icke vara det bästa, därpå vi hade i dag ett tydeligt prov, då här regnade starkt och blåste kallt, att vi fröso som om sena hösten med ett krällande emellan hull och skinn, skriver han.

Han tillbringar midsommarhelgen i Falsterbo och beger sig sedan österut mot Ystad. Han känner lukten från byarna på långt håll; det doftar av torvrök, hampa och fläderblomster. Färden med häst och vagn går vidare, från Ystad till Lund igen, och sedan via Landskrona och Helsingborg längs kusten till bland annat Kullen. På gästgiverierna längs vägen kan han kontinuerligt byta till sig nya, utvilade hästar. Arbetstakten är hög, dagarna fylls med intryck och upptäckter.

Sammanlagt tillbringar han 3,5 månader på resande fot. Den totala sträcka som han tillryggalägger är ungefär 240 mil, varav cirka 130 mil i Skåne. Tidigt på morgonen den 2 augusti når Linné gränsen mellan Skåne och Småland, vid Loshult. Det är med viss saknad som han passerar gränsen. Trots att han har sett en rad problem inom det skånska jordbruket är han överväldigande positiv till landskapet och dess odlingsmöjligheter. Han uppskattar det milda klimatet, de frodiga trädgårdarna och de många botaniska fynden. Men inte minst har han känt sig väl mottagen. I förordet till Skånska resan skriver han:

- Frikostighet, gunst och välfägnad hava så rikeligen och benägit blivit mig ertedde i detta land av alla dess invånare, besynnerligen av skånska noblessen, såväl som av präster och magistratspersoner, att jag uppriktigt måste tillstå, det jag i intet land, ehuru jag allestädes vunnit gunst, blivit emottagen med så mycken fägnad och ynnest som i denna ort; för vilket allt jag hembär en och var vördsam tacksägelse.

© Lena Björk är vetenskapsjournalist och Malmöbo. Skriver främst om
naturvetenskap, men fascineras även av resor i tiden. Gör bland annat  gärna turer till 1700-talet för en pratstund med den underhållande Carl von Linné.

Varför blev Linné världsberömd?
Carl von Linné är förmodligen Sveriges mest kände vetenskapsman. Han erövrade världen främst genom sitt systematiska sätt att kartlägga olika arter av växter och djur, men han hade även ett brett kunnande inom medicin och geologi. Med sitt sexualsystem gjorde han det enklare för forskare att artbestämma växter, ett viktigt arbete i en tid av nyttotänkande och upptäcktsresande då stora mängder arter samlades in i både Sverige och fjärran länder. Systemet skapade överblick över den biologiska mångfalden.

Tvånamnsprincipen (binär nomenklatur) var en annan av Linnés framgångsrika satsningar som fick internationellt genomslag. Den införde Linné för att slippa de långa och krångliga vetenskapliga namn som tidigare användes för både växter och djur. Han gav istället varje art ett släktnamn och ett artnamn. Detta namngivningssystem används ännu idag.

Linné föddes 1707 i småländska Råshult. Efter universitetsstudier i både Lund och Uppsala blev han tidigt internationellt uppmärksammad. Han var verksam som både vetenskapsman och läkare, blev professor och uppskattad universitetslärare i Uppsala, men hann dessutom gifta sig och få sju barn med hustrun Sara Elisabeth. Han gjorde flera upptäcktsresor i Sverige samt vistades utomlands under en treårsperiod. År 1778 dog han efter några års allt sämre hälsa.